Det där vägskälet kommer närma sig en vacker dag och jag kommer inte kunna springa rakt fram. Det funkar inte så och jag är väl medveten om det. Luktar fortfarande lite som F och jag vet inte om jag tycker om doften eller inte. Springer vidare, planlöst tills vägskälet kommer igen. Förra gången kom ett flyg som brev på posten och räddade mig. Den här gången finns det inget sådant fordon. Jag får klara mig själv. Så länge jag är tonåring ska det väl inte vara några större problem, det är ju sådana vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar