hoppípolla

ibland tömmer reykjavik ut en totalt. det är så galet att hela huvudet och kroppen inte följer med. man blir liksom delad i två och ska försöka klistra fast delarna men allt bara snurrar och då går det ju inte.

festa med tyskar är livsfarligt. jag dansade för mig själv i säkert två timmar, satt ute på trottarkanten i kylan och upttäckte till min förtvivlan att jag tappat bort alla viktiga grejor såsom mobil och id-kort. pratade länge med en fin pojke i brunt långt hår och med bruna ögon. jag har sett honom förut, på bakkus såklart. djävulens ställe. det var så mycket folk som ville in att det nästan blev stå-längst-fram-vid-stängslet känsla. och fyrverkerier, det var massa färger och former och vi stod vid kyrkan och jag kom ihåg att jag visst hade glömt ett par skor där för tre veckor sen. de var inte kvar.

bildkälla